Det finns inget ont...

...som inte har något gott med sig, heter det ju. Kanske är det sant.
Om inte SKL kommit med rekommendationen att landstingen skall erbjuda omskärelse av pojkar, så hade det nog varit svårt att väcka så mycket uppmärksamhet kring frågan. Nu gäller det bara att smida medan järnet är varmt.
Vilken politiker skall bli först med att aktivt arbeta för ett förbud?

I dag i Dagen(!)

Svar på tal

Nu har Birgitta Rydberg fått svar på tal från två kollegor (till både mig och henne - båda är läkare och politiker). Hennes debattinlägg igår har verkligen uppmärksammats i bloggvärlden (och i SVT:s morgonprogram). Hittills har jag inte hittat ett enda inlägg eller kommentar till stöd för Rydbergs inställning.

När jag i Eskilstuna-Kuriren kritiserade beslutet att tillhandahålla omskärelse i landstinget anklagades jag av landstingspolitikern Peter Linnstrand (v) för populism. Det skulle innebära att jag insinuerar ett "gap" mellan politikerna och den verkliga majoritetsuppfattningen. I det här fallet talar åtminstone bloggosfärens reaktion för att jag har rätt.

Det finns ett stort problem med ett av huvudargumenten som framförs av förespråkarna för att landstinget skall utföra omskärelse. Argumentet är ungefär så här:

Om en pojke skall omskäras så är det bättre för honom om det görs av en barnkirurg på ett operationsbord än av en klåpare hemma på köksbordet.

Problemet är att argumentet är alldeles för självklart. Jag utmanar Rydberg och hennes meningsfränder att hitta en enda person som på allvar uttrycker en annan mening. Om ingen förespråkar köksbordskirurgi faller ju hela argumentationen om "barnets bästa". Det finns troligen föräldrar som av olika skäl vill låta sina söner omskäras under rituella former som inte kan tillhandahållas inom sjukvården, men de pojkarna kommer ju ändå inte att gagnas av Birgitta Rydbergs missriktade välvilja. Bäst för barnet är väl att inte alls bli utsatt för ett onödigt och potentiellt farligt kirurgiskt ingrepp - oavsett var och av vem det utförs.

Det finns inte en enda rimlig anledning till att onödig kirurgi på omyndiga skall vara tillåten i Sverige. Därför skulle jag i stället vilja se politikerna ägna sin energi åt att planera för och stegvis införa ett förbud mot alla former av könsstympning/omskärelse, oavsett kön, på minderåriga.

En annan sak som det behövs mer av är läkare och annan sjukvårdspersonal som engagerar sig öppet i debatten. I fikarummet har jag hittills inte träffat en enda meningsmotståndare, men däremot många supportrar. Debatten behöver föras på många plan, och i större utsträckning än nu av personer som är insatta i de medicinska och etiska aspekterna.

Hoppas kan man ju alltid.

Eskilstuna-Kuriren undviker ämnet

Jag skrev ett brev:

Till PeO Wärring och Alex Voronov.

Efter att ha läst ledaren den 30/7 samt de mail och blogginlägg som Alex
Voronov därefter skrivit kan man bara dra följande slutsats:

Det är Eskilstuna-Kurirens officiella inställning att
1) Det även fortsättningsvis bör vara tillåtet för föräldrar att utsätta
sina barn för smärtsamma och potentiellt farliga kirurgiska ingrepp, trots
att det inte finns några medicinska skäl till detta.
2) Den som uttrycker en avvikande uppfattning är fientligt inställd till
minoriteter i allmänhet och till religiösa minoriteter i synnerhet. Detta i
än högre utsträckning om den som uttrycker åsikten råkar vara läkare.

Har jag uppfattat detta korrekt?

Herr Voronov har tydligt gjort klart att han inte vill diskutera saken
ytterligare på hemmaplan, så jag publicerade mitt bemötande av ledarartikeln
på Newsmill istället. Länk:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/31/ledarskribenter-mot-sunt-fornuft
<http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/31/ledarskribenter-mot-sunt-fornuft>


Hälsningar
Anders Sillén, läkare, Eskilstuna

Svaret kom efter en kort stund:

Våra argument är tydligt redovisade i ledaren. Jag känner inget behov av att
vare sig bemöta eller klargöra något ytterligare.

Vänligen
Alex Voronov

Skall det vara så svårt att svara "ja" eller "nej"?
I Svenska Dagbladet idag skriver Birgitta Rydberg, landstingsråd (fp) i Stockholm, "Barn ska inte behöva omskäras av klåpare". Hon undviker dock det uppenbara, bättre, alternativet - att de inte skall behöva omskäras alls.
Skall försöka hinna skriva ett svar under dagen.

Ledarskribenter mot sunt förnuft

Jag har den senaste tiden engagerat mig en del i debatten om omskärelse av småpojkar. I korthet kan man säga att jag tycker mycket illa om det. Mitt första inlägg var en debattartikel i Eskilstuna-Kuriren den 2/7 2009.

Därefter har debatten fortsatt. Ett antal av mina kollegor har yttrat sig, samtliga mot könsstympning. Se t.ex. denna artikel i DN.

Den 30/7 dök ämnet upp på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren. Där fastställer den politiske redaktören Alex Voronov tidningens ståndpunkt.

Inte nog med att man stöder föräldrar som vill låta skära i sina söners könsorgan - läkare som motsätter sig ingreppet är fientliga både mot minoriteter och religionsfrihet.

Detta helt onyanserade påhopp fick mig och flera av mina kollegor att reagera. Jag skrev en ny debattartikel i ämnet som jag sände till Eskilstuna-Kurirens debattredaktion. Svaret kom från Alex Voronov:

Hej

Du har tidigare kommit till tals i tidningen i den här frågan och vi har idag publicerat ett inpass med anledning av gårdagens ledare. Fler genmälen ser jag inte som motiverade.

Vänligen
Alex Voronov

Så jag publicerade inlägget på Newsmill istället. Rubriken är densamma som ovan. Vi får väl se om Voronov tänker svara på några av mina frågor.

Med kniven mot strupen

En av mina trogna läsaren har med ett förtäckt hot - att han letar annan sysselsättning än att läsa min blogg - slutligen förmått mig att uppdatera densamma. Även i bokstavlig mening har jag på sistone haft kniven mot strupen, som bilden ovan visar. Efter att länge varit nyfiken på att pröva rakning med kniv har jag nu slagit till och skaffat en sådan. Hittills har det blivit fyra rakningar, med stadigt förbättrade resultat. Min ursprungliga farhåga - att jag skulle falla till golvet, ymnigt blödande ur v jugularis externa - har helt kommit på skam. Ett par nesliga bloddroppar är allt som hittills blivit resultatet av min bekantskap med detta vassa redskap. Huden blir slät och fin, men den behöver nog ytterligare ett par omgångar innan den blir helt van vid behandlingen. Till den av min(a) läsare som inte provat detta kan jag bara varmt rekommendera metoden.

I nästa inlägg: ...äsch, det får bli en överraskning (inte minst för mig).

Meditation på jobbet

Vissa dagar är arbetsbelastningen högre än andra. Idag har det varit en hel del att göra på jourmottagningen (jag gästspelar just nu på infektionskliniken), och pappersarbete och telefonsamtal har samlats på hög.
Mitt i all stress kom en patient med vätska i lungsäcken som behövde tappas ut. Man sticker då med en nål i nedre delen av bröstkorgen, på ryggsidan, och tappar ut vätskan. Det är ganska tidsödande, då man inte kan påskynda vätskans flöde hur mycket som helst. Samtidigt måste man vara koncentrerad på det man gör, så nålen inte ändrar läge.
När jag satt där bakom patientens rygg insåg jag vilket utmärkt tillfälle det var för lite mental avkoppling. Samma sak gäller förstås vid andra, liknande procedurer - blodprovtagning, lumbalpunktion (provtagning av ryggmärgsvätska) mm. Jag drar mig till minnes en passande passage i den utmärkta boken Oxford Handbook of Clinical Medicine, jag tror rubriken löd något i stil med "On the Taking of Blood and Holidays"
Medan man sitter där med sin nål och betraktar vätskans flöde kan man inte göra mycket annat. Man är ursäktad om man inte svarar på sökningar eller konverserar med patienten. Man kan helt enkelt låta tankarna vandra iväg en stund och glömma berget med papperslappar som talar om att man skall ringa upp en kollega på vårdcentralen, svara på en remiss eller signera ett provsvar. Det är mycket värdefull tid i en stressad vardag. Jag hoppas att du också har sådana tillfällen till andrum i din vardag. Det gäller bara att hitta och ta vara på dem.

"High on crack, minding my own business..."

Även i Eskilstuna händer en del intressanta saker ibland. I dagens Eskilstuna-Kuriren kan man läsa om en sådan.

Det handlar alltså om en kille som varit på väg mellan järnvägsstationen och badhuset mitt på blanka måndagseftermiddagen och plötsligt fått en pistolkula i benet. Själv har han ingen aning om hur det gått till, och det finns heller inga vittnen till händelsen.
Man vill ju inte kalla folk för lögnare, men jag kommer osökt att tänka på vissa patienter som jag träffade när jag praktiserade på ett traumacenter i Philadelphia sommaren -01. Det rörde sig om unga män från stadens sämre bemedlade distrikt som kom in efter att ha blivit skjutna. Historien var i princip alltid densamma: Han hade bara gått gatan fram utan att göra något väsen av sig, när en okänd människa utan förvarning kom fram och sköt honom.
Inte sällan visade det sig att den stackars patienten inte var riktigt så oskyldig som han ville förespegla. Ofta föregicks själva skottskadan av att patienten varit inblandad i ett misslyckat rån, narkotikaaffärer eller gängbråk. Citatet i rubriken blev vår standardfras när vi presenterade fallen på morgonmötet dagen efter.
Jag hoppas att mina misstankar är riktiga. Annars löper vi alla risk att plötsligt hitta en pistolkula i benet när vi går i julklappstankar...