Nu har "mamman och prosten" Monika May skrivit en replik till Åsa Regnérs debattartikel häromdagen. May har valt att helt ignorera såväl tonen som budskapet i Regnérs artikel och begår åtminstone två klassiska argumentationsfel.
1 - Halmgubben: May förvrider Regnérs argument till en helt absurd ytterlighet - nämligen att
RFSU önskar driva igenom en omtolkning av religionsfriheten så att barn skall anses bli kränkta av att få en religionstillhörighet (Brännpunkt 31/3). De ska själva välja religionstillhörighet när lämplig mognadsgrad inträtt. Men om religionsfriheten skall tolkas så att föräldrar inte har rätt att utföra religiösa riter med sina barn, då blir Sverige unikt i världen och ensamt bland demokratierna om ett förbud mot såväl omskärelse av pojkar som barndop.
Detta är inte alls, eller ens i närheten av, vad Regnér säger i sin debattartikel. Hon redogör tydligt för alla kända skäl för omskärelse av småpojkar, varav religion är ett. Därefter framför hon sina, och RFSU:s, argument mot ingreppet. Centralt är pojkens rätt till kroppslig integritet. Det argumentet är lika relevant oavsett vilka motiv som ligger bakom föräldrars beslut att omskära sina barn.
Dessutom framgår det både av Regnérs artikel och av den skrift som RFSU nyligen gett ut att metoden man önskar använda för att minska antalet omskärelser är information och opinionsbildning - inte förbud.
Att jämställa ett motstånd mot omskärelse av spädbarn med ett motstånd mot barndop är vanligt, men ohederligt. Det finns likheter - barndop är också ett sätt att tvinga in ett barn i en viss religion, men det är på alla sätt reversibelt i vuxen ålder. Man kan t.ex. välja att döpa sig in i en annan religion eller att helt enkelt gå ur den kyrka man initialt döpts in i. Omskärelse är däremot ett helt irreversibelt (och smärtsamt och potentiellt livsfarligt) ingrepp.
2 - ad hominem-argumentation. Monika May har en hel del synpunkter på RFSU och deras metoder för sexualundervisning.
RFSU har dessutom missbrukat det förtroende organisationen har hos skolor och myndigheter. Som förälder upprördes jag då ett av mina barn för några år sedan fick undervisning av RFSU:s representant om anal- och oralsex första terminen i femman. Mitt barn tog illa vid sig.
Detta är ett argument som kan vara hur sakligt och viktigt som helst, men det saknar helt relevans för Mays argumentation om omskärelse. Om hon vill invända mot Regnérs artikel så vore det bättre om hon höll sig till ämnet.
Saken är den att religionsfrihet är ett helt ohållbart argument i båda riktningarna. Man kan möjligen använda det som en del i argumentationen, men inte som huvudargument. Om man hävdar att religionsfrihet är ett argument för (eller emot) omskärelse, så får man problem när de gäller alla de omskärelser (troligen en majoritet) som görs av andra skäl än religiösa. Jag har skrivit många gånger om detta tidigare. Den som försvarar omskärelse som en rättighet med hänvisning till religionsfrihet måste besvara två frågor:
1. Vad hände med barnets religionsfrihet? Hur vet man, med andra ord, att den lille pojken tänker växa upp till jude, muslim etc?
2. Varför skall inte icke-troende föräldrar ha samma oinskränkta rätt att tillfoga sina barn kroppsskada?
Dessutom medför religionsfrihetsargumentet problemet att det inte förklarar varför så många andra religiösa traditioner utmönstrats ur de flesta moderna samhällen utan att högljudda rop om kränkning fyller tidningarnas debattsidor. Exempel på sådana sedvänjor är barnaga, stening av kättare, dödsstraff för otrohet mm. Barnaga förespråkas eftertryckligt i Bibeln (t.ex. i Ords 13:24), men ingen skulle idag våga argumentera för rätten att slå sina barn i religionens namn, åtminstone inte på debattsidan i en av våra största dagstidningar. Detta är en utveckling som tagit lång tid, och som tagit vägen förbi opinion och information innan ett lagstadgat förbud blev verklighet. Det är precis en sådan utveckling som Åsa Regnér efterlyser.
Och det är verkligen på tiden.
